Ett inlägg i mängden.
Tänk er följande scenario; Ni beger er 173 mil söderut och landar i Österrike, närmare bestämt staden Salzburg. Där möts ni av Karin och Stefan, och allt vad det paret innebär. Dessutom guidar de er genom en underbar stad med män i höga strumpor och monokel. Inte sätter ni er då vid portalen blogg.se och slösar timmar på att forumlera ett inlägg och krydda det hela med ett antal bilder? Nicht! Istället njuter ni till fullo av omgivningen, och ser till att ladda de mentala batterierna inför de snöklädda topparna, befintliga i sydlig riktning.
Vistelsen här började storartat. Stefan vaknade klockan 06.24 den 18e Oktober år 2007 med en tanke febrilt malande i huvudet: "Grötlunk! Medevi Brunn!".. Falskt. Det var inte tanken Stefan väcktes av. "Kräftskiva!" var däremot fenomenet som hade dykt upp och förgjort hans sovmorgon. Karin blev av med sin hon också, i samma stund som Stefan hojtar högt i den mobila telefonen och ringer Doggyfabriken utanför Vadstena.
Redan samma kväll blir Stefans uppenbarelse en blivande tradition. När Thomas glider in med kräftor, Viktors granne laddar med hattar och ringer strax därefter på dörrens ringklocka och när Hasse inviger kvällen med frasen; "Skål och välkommna, även nästa år!", så förstår vi alla att vi denna afton kommer få vara med om något alldeles extra. Jag har lovat de övriga 9 deltagarna från den bjudningen att sätta broms och belägg på min historia där. Just på grund av att ni ska kunna bygga upp nyfikenhet och förväntningar till kommande års fortsatta tradition. Då mina vänner, kanske ni får vetskap om fortsättningen.
Som om kräftskiva vore allt Salzburg hade att bjuda på. Vi har med Karin och Stefans hjälp fått en enastående guidning runt, i, över och under båda gamla och nya staden. Landsbyggd har också utforskats. (Mer om det cirka 30 rader längre ner i detta inlägg.)
Om städer ska rekomenderas varmt, så kan jag med en stelfrusen hand över hjärtat, och med halsduken runt halsen rekomendera ett vintrigt Salzburg! Ett besök av rang. Att vi har snöslask, enbart några få plusgrader dagtid, samt brist på sol, det bekommer oss egentligen inte alls. Salzburgs fördelar har visat sig väga upp på stadens mentala gungbräda.
Ikväll har vi avnjutit en fullkomlig Wienersnitzel mit kartofel, till ett gott "Edelweise", samt både ätit, fotat samt diskuterat efterrätten och huruvida densamme var gräddad direkt på fat eller inte. Efter mat förflyttade vi oss tillbaka till lägenheten och inledde kvällens samkväm. TIll Eriks stora förtjusning åkte TVn igång. "Vad tusan, ser Erik bara fram emot TV på resan. Den viger han ju knappt någon tid åt hemma!", tänker då mamma Barbro.
Vad min mor då inte tagit med i beräkningar och kalkyler är att i denna region av världen har man valt att dubba allt ljud tillhörande rörlig bild till landets modersmål; tyska!
Imorgon beger sig Karin och Stefan västerut, och vi börjar ladda för alpklättring. Att alpvägarna är cirka 2000möh ser vi inte som ett så fruktansvärt skrämmande fakta. Men att snön ligger tät redan på 600möh är en faktor som trissar upp våra fjärilar i våra små snitzelfyllda magar. Men, vi ska göra det bästa av situationen och hoppas att vi är män nog att bestiga denna prövning. Amen.
Då kvarstår tre saker i detta inlägg;
- De ständigt återkommande bilder som vi ofta väljer att avsluta ett blogginlägg med.
- Den utlovade, superfräcka, videoapplikationen - Allt för att ni ska kunna få ännu mer av oss där hemma i era vardagsrum och hjärtan! Javisst, vi är båda självgoda och givmilda!
- Den lilla utsvävningen om varför Stefan startade bilen och tog oss 65 kilometer ifrån Salzburg, för att 5 minuter och 3 fotografier senare återvända till tidigare nämnd stad.
Jag ska avverka sakerna i tur och ordning, fast bakvänt.
1. Den lilla utsvävningen om varför Stefan startade bilen och tog oss 65 kilometer ifrån Salzburg, för att 5 minuter och 3 fotografier senare återvända till tidigare nämnd stad.
Samma dag som vi rullade in i Salzburg, den 17e oktober, fick Viktor en rejäl klump i magen. Klumpen uppkom 1 sekund efter att Erik langat frasen; "Viktor, din vänliga själ med enbart goda avsikter samt bra bordsskick, du har din plånbok va?" Till historien hör att Erik vanligtvis har alla värdesaker i sin styrväska. Men, nu fattades något svart och fyrkantigt.
Problemet var att frasen langades från Erik till Viktor 3 mil efter det förra fikastoppet. Var det läge att vända? Nicht! Salzburg väntade, och mörkret hade lagt sig över Österrike.
3 mil innan frasen langades från Erik till Viktor hade de två ynglingarna suttit och druckit juice och tuggat banan vid en en liten staty, på en liten kyrkogård i en ännu mindre by. Då Erik hade pratat tyska med några pensionärer i ett hus strax intill hade de antagligen tyckt väldigt synd om honom och att han berikats med begränsade språkkuinskaper. Som plåster på såren fick vi nybakta kakor och ett "Lycka till på resan!".
VIktor blev så förtjust i kakan, och Erik så förtjust i pensionärerna, att plånboken blev kvar i gräset under den lilla statyn, på den lilla kyrkogården, i den ännu mindre byn.
Jag antar att ni redan nu listat ut vår lycka när vi vid återvändandet dagen efter redan genom bilrutan ser att gräset ej är nyklippt, och att pensionärerna i staden ej är kriminella. För, där i gräset ligger den. Den lilla svarta fyrkanten, som har en så stor betydelse på Viktors och Eriks resa. Tack Ranshofen, för att du är en liten by! Och, tack Stefan för att du körde en lång sträcka!
2. Den utlovade, superfräcka, videoapplikationen - Allt för att ni ska kunna få ännu mer av oss där hemma i era vardagsrum och hjärtan! Javisst, vi är båda självgoda och givmilda!
Då var den här. Vår första videohälsning på denna blogg. Njut till fullo!
Eftersom att teknik är ett osamarbetsvilligt fenomen är det säkerligein av god idé att jag även länkar filmen till ett extern fönster, för er som inte kan avnjuta filmen direkt här på bloggen.
http://jaycut.com/mixes/preview/4653
3. De ständigt återkommande bilder som vi ofta väljer att avsluta ett blogginlägg med.
Trapphus i Prag. Erik väntar gladeligt på att receptionsdörren ska öppnas, så att han kan få frukost samt sin cykel.
Fint väder innan snön föll. Varmt och soligt. VI passade på att ta en fikapaus på en episk plats.
Som hemma, fast på IKEA i Salzburg.
Slutet på historien 65 kilometer från Salzburg.
Dessa två individer har agerat våra föräldrar under dessa dagar i staden.
Oj så skoj, tänker en liten gudmor därute i den norrköpingska skogen...
Grädden på moset, menar Stefan. Han fick medhåll!
Karin och Erik poserar framför ett då snöfritt Salzburg.
Hangar 7. Ett av spåren Red Bull lämnat efter sig i trakten. Notera detaljen som Viktor är omedveten om, men som fick Erik att ta kortet.
4. En bonus!
Bonusen består av en ursäkt.
"Ursäkta att jag gjorde detta blogginlägg alldeles för långt! Jag minns, Inga Beckeman, att du bad mig innan avresa att hålla inläggen korta så att man skulle orka läsa dem. Och jag minns, Johan Johansson att du gav Inga en mental "High Five", för att hon just gett mig den uppmaningen."
Över och ut!
Tjohej!
Fortsätt med videorna, de säger mycket mer än inläggen (även om de också är finfina). Mamma Yvonne hälsar ifrån sin för ändamålet österrikiska folkdräkt, och anton lever i lycklig ovisshet (tror jag) om att ni nämnt honom i samma mening som David Hasselhoff.
Faktum är att familjen dessutom varit i salzburg ett par gånger genom åren, av vilket jag egentligen bara kan minnas mozartkugeln och grotturen som går att gå någonstans i staden :P
Jaja, lycka till med den fortsatta resan!
Hej pojkar!
Viktor har du skaffat mustasch???? På videon såg jag vad jag tidigare misstänkt - ein moustache - raka genast bort den, säger mamma...
Vad ni får vad med om grejer, kräftskiva på färska Vätternkräftor in Ostereich - exotiskt värre.
Som familjens ålderskvinna vill jag framföra vårt varmaste TACK till era fantastiska Salzburg-föräldrar Karin och Stefan, Så himla gulligt av er att ta er an dessa vilsna gossar.
Nu börjar jag lite smått att bekymra mej över hur ni ska klara dessa alpvägar i mer eller mindre snöstorm, har ni yllebyxor med? Det går också bra med elastabyxor, det fungerade utmärkt på 60-talet.
Cykla försiktigt, bromsa inte för hårt i nerförsbackarna och sjung där bortom bergen!
kramar från mammaA
ni kan ju för tusan inte äta på en kyrkogård!
Tack för en skön blogg! Försöker hålla mig uppdaterad i stort sett varje dag, men det hinns knappt med. För ni är minsann "enna baddare" på att blogga! Och Viktor.. till skillnad från mamma Annika tycker jag att mustaschen är oerhört fräsig! ;) Du ser dessutom väldigt mycket mer tysk ut i den, och det är ju inte så tokigt. :P Jajja, ha det bra nu pojkar så hoppas jag att ni vänder hemmåt inom en inte allt för avlägsen framtid! Tschüss!
Hej på er!
Jag hör på videon att ni håller igång sångrösterna och provar akustik lite överallt - bra, fortsätt med det! Elins förslag till julrepertoar är inte så tokig... Det är något bortom bergen med bjällra kanske? Eller Det är något bortom bergen goes Sound of music... Jag får nog fundera lite mer på det är jag rädd.
Känner ni musikhistoriens vingslag i Salzburg? Har ni varit i Mozarts födelsehus än? Och på tal om jul - ni vet väl att Stilla natt skrevs och uruppfördes i närheten?
Keep on singing!
KRAM!
Anna
Hej
Va riktigt kul på släktfesten i Sörping. Men nog talat om detta. Nu: till det STORA AVSLÖJANDET!! Det var under nämnda tillställning som vi plötsligt insåg hur det hela gick till. Jag menar; ni kan ju omöjligt hinna med att skriva bloggar, ta bilder, filma, läsa andras inlägg (något ointresant som t ex detta inlägg) samtidigt som ni helst ska hinna uppleva nåt kreativt som ni skall skriva om. Den pinsamma sanning uppenbarades plötsligt för mig, Stina och en av dina systrar (säger inte vem!). Grabbarna har naturligtvis tagit in på Boxholms Bruks Vandrarhem el nåt liknande schatå, tjackat en låda praliner, nåt drickbart och en kasse dåliga videorullar, slappat på lämplig divan och kort sagt diktat ihop rubbet; cykelköret me påve och hela kitet. (Jag upptäckte nämligen en halvt ökänd Boxholmsbo i bakgrunden på en av era bilder (hahhh!))
Tack för alla fina bilder, beskrivningar, klipp(!) och sånger! Härligt är vad det verkar vara.
Tittade förbi Motala en sväng i helgen och jag tror minsann att stan saknar er en smula :)
